För något år sedan när jag tog modet till mig och blev blodgivare, så fick jag veta min blodgrupp, vilket är A+
När jag berättade det för min man så skrattade han och sa; -Klart att du är A positiv, jag kan lova att jag har B - (negativ) och jag skrattade gott!
Det är så här med mig och min man, att jag försöker alltid se det positiva i allt som händer, oavsett vad det är så finns det något positivt, bara man anstränger sig lite.. medans min man oftast tänker i negativa banor.. han försöker dock att ändra på det och lyckas mer och mer med tiden. Det är ju en invand vana det där med hur man tänker, går liksom av sig självt. Men man kan ändra sitt sätt att tänka, bara man vill!
Nåja.. det var faktiskt inte detta jag tänkte skriva när jag loggade in, utan mer berätta att jag idag ska iväg och lämna blod! Har en tid i eftermiddag. Som alltid så fick jag ett sms dagen innan, från blodgivningscentralen, där dom påminde mig om min tid idag. Efter någon timme kom ytterligare ett sms från samma avsändare som löd;
"Hej Veronica!
Kom ihåg din blodgivning onsdag 2014-07-30 16:00
Vi har brist på din blodgrupp så vi skickar en extra påminnelse!
Mvh Blodcentralen"
Med tanke på att jag tycker att det är en självklarhet att donera mina organ när jag dör, så tog jag beslutet för cirka ett år sedan att bli blodgivare (trots min sprutskräck!!!) För om jag kan donera när jag dör, så borde det vara en självklarhet att donera medans jag lever också! Samt att om jag eller någon jag känner är i behov av blod, så skulle jag bli otroligt tacksam mot de som lämnat blod till oss!
Blodgivare räddar liv och ger livskvalitet för de som behöver blod kontinuerligt för ett behagligt liv!
Att kunna ge liv till någon, är i mina ögon den ultimata kärleksförklaring till allt levande!
Bli blodgivare du också om du kan! Det känns inte bara bra i kroppen, utan mest i själen!
Kärlek!
Verula
onsdag 30 juli 2014
tisdag 29 juli 2014
Hat vs Kärlek!
Idag har jag varit med om något häftigt! Något som jag aldrig hade trott skulle kunna ske för bara något år sedan! Men livets vägar är outgrundliga och tankes kraft är stark, mycket starkare än vad jag själv kan föreställa mig. Men idag fick jag lära mig att den fungerar, att livet faktiskt bär iväg åt det håll jag önskar det, bara jag själv öppnar mig för förändringar och omfamnar livet och vad det ger mig, med öppen famn!
Vad är det nu som hänt undrar ni säkert, och jag ska försöka berätta, utan att för den del lämna ut någon person. För det är inte den specifika personen jag vill skriva om, utan mer den förändringen som skett hos oss båda, både hos mig och Kim, ja, jag kommer kalla personen för Kim, för det är ett namn som både passar på en man och en kvinna, då jag verkligen ogillar det könsneutrala ordet HEN!
Jo, jag fick ett samtal på min mobil strax före lunch...
-Hej, det är Kim, jobbar du?
- Hej, ja, det gör jag... jag tänker, värst vad Kim låter glad och sprudlande, det smittar av sig..
-Ska vi ta en lunch ihop, jag bjuder, jag behöver få tala med dig!
-Ja, det skulle vi kunna göra, vad gäller det, säger jag, för nu blir jag nyfiken! Vad kan Kim villa tala med mig om? Det kan inte vara något dåligt, för Kim låter så glad... behöver inte oroa mig...
-Äsch, de tar vi över lunchen, jag kommer och hämtar dig om 5 minuter, funkar det?
-Absolut, vi ses om 5 säger jag.
Nu är inte detta ett korrekt citat, utan jag ger och tar lite i dialogen, men i stort var detta vad som sas.. Jag avslutar det jag håller på med, låser och lämnar kontoret! Väl nere på gatan står Kim, och vi kramar om varandra!
Inget som hade varit tänkbart för något år sedan, jag har nämligen känt Kim i hela mitt vuxna liv, men kramas är inte något vi pysslat med kan jag säga utan underdrift! Vi har haft en mycket komplex relation till varandra där vi har varit beroende av varandra, vare sig vi har velat det eller ej. Det var bara så det var! I större delen av vårt liv har vi nog mest känt avsky gentemot varandra. Jag vet, avsky är ett starkt ord, men jag skulle kunna gå så långt som till hat faktiskt utan att överdriva. Det var tyvärr så vår relation blev.
Nåväl, jag hoppar in i bilen och vi rör oss mot lunchstället och Kim pratar på om ditt och datt och vi skrattar gott. Jag undrar lite för mig själv vart detta möte är på väg och vad Kim vill tala med mig om. När vi väl fått vår mat så börjar Kim berätta den mest fantastiska händelse ur sitt liv! Sådant som jag direkt känner att jag förstår, jag förstår precis vad Kim talar om, fast ändå är det så främmande för mig. Kim talar om svetthyddor, frigörande danser, ritualer till universum, och livet träd, om kärlek till livet, om tankens kraft och om uppvaknanden i nuet! Om Shamaner och småfolket!
Jag kan förstå om ni tycker detta låter som flumflum, men i min värld så är inget av detta så konstigt, då det handlar om kärlek och energier, att ge energi tillbaka till universum och omfamna de vi får tillbaka, bara genom att ha öppna sinnen.
Kim talar om kärleken, både till sig själv och andra, om att förändra det hos sig själv som Kim inte upplever som en god egenskap, att hjälpa andra med att stötta och lyfta dem, istället för att försöka resa sig själv genom att trycka ner andra. Om att bli en bättre människa. Ja, det blev en låååång lunch! Jag kunde inte kompa ut tidigare idag tack vare korta raster... men det var såååå värt det!
När vi inser att klockan sprungit iväg, så avslutar vi lunchen och sätter oss i bilen, och vi fortsätter prata, eller rättare sagt, Kim pratar och jag lyssnar intresserat! Ja, jag var mycket intresserad av allt som sas, även det som sas mellan raderna, saker jag märkte, men såg hur Kim missade. Jag förstod varför Kim ville berätta detta för mig, för det är inte alla som förstår detta flumflum. Kim behövde få tömma sitt system på dessa erfarenheter! Jag tog gladeligen emot det! Önskade faktiskt att jag fått dela Kims upplevelser, att jag också hade varit där Kim varit!
Slutligen, när vi sitter i bilen uttrycker Kim sina känslor om vår relation genom åren, hur jobbig den har varit och att det är så många saker Kim vill be om ursäkt för.. Kim gråter.. jag gråter.. Kim är såå ledsen för allt elakt som sagt och gjorts och att ångern över detta är stor, så ofantligt stor.
Kim talar om för mig vilken fantastisk människa jag är, så otroligt duktig, så underbart ärlig och härlig (fortfarande inte citat, utan omformulerat med mina ord) Hur duktig jag är på att skriva, och att det är en fröjd att läsa mitt skriftspråk både här och i andra sammanhang! Jag bara lyssnar, och tar till mig varje ord som kommer, behöver inte sålla bort något, utan allt släpps igenom mitt filter av vad jag vill ta till mig!
Kim har alltid haft en mycket dominant personlighet, och jag väldigt underkastande denna, samtidigt som jag i rent självförsvar genom åren även jag svarat med mindre smickrande språk och handlingar också! (får inte glömma att det ALDRIG är ens fel att två träter!) Jag har min del i vårt förflutna också. Om inte jag tagit åt mig, om jag inte svart med samma mynt, så hade inte föraktet åt båda håll fått fäste. Men det är ju så att allt som händer sker av en mening, och om vi inte haft våran relation på detta sätt hade inte mötet idag blivit av och jag hade inte skrivit detta inlägg. Jag hade troligen varit en helt annan person, och det vill jag inte vara, för idag trivs jag med den jag är! För handen på hjärtat så har jag genom åren sett upp till Kim,och dennes företagsamhet och driv. Men kanske inte gillat alla egenskaper som Kim burit på! Inte avund, utan mer önskat att jag själv också haft lite mer "go" av Kims kaliber! Jag har ett annat typ av "go" och det är de jag ser att Kim närmar sig nu, i sin personliga utveckling, kanske kommer jag "få" lite av Kims företagsamhet.. kanske smittar det av sig, om vi umgås lite mer, att jag vågar ta för mig lite mer, speciellt i mitt yrkesliv. Det är ju där jag ibland känner att det haltar lite.
Utan att tveka en endaste nanosekund mottog jag Kims ursäkt med öppna armar, jag förringar inte allt elakt som hänt, utan ser det som en del i livet vi levt. Det är livet vi lever, som gör oss till de vi är idag! Jag ber också om ursäkt för min del i detta och vi kramar om varandra. En kram som säger mer än miljoner ord! En handling som är så mycket mer värd än alla världens ursäkter! En kram säger mer! Mycket mycket mer, så länge man känner att kramen har ett innehåll! Denna kram hade nästan 30 års förlåt i sig! Förstår ni vilken bamsebrummelibrumkram det var?!!
Om jag eller du gör orätt och är medvetna om det, och inte förmår oss att be om ursäkt, då är vi fast i "reinkarnationssemestern" Men idag tog både jag och Kim ett jättekliv ut ur detta, och jag hoppas innerligt att vi, i detta liv, kommer få en helt annan relation än den vi haft hitintills, och att vi i nästa liv, kommer mötas igen! I vilken konstellation vet jag inte, och det är inte heller för mig att veta, jag har bara en önskar att det kommer att ske!
Gränsen mellan hat och kärlek är hårfin och kan lätt tippa över.. och det gjorde den idag! Det var många år sedan jag kände hat mot Kim, men jag har varit där i känslan. Idag kan jag inte känna annat än kärlek! Vi är på god väg emot den vänskap jag alltid önskat oss!
Tack Kim för denna fantastiska lunch! Maten den var också god! *blink blink*
Kärlek!
Verula
Vad är det nu som hänt undrar ni säkert, och jag ska försöka berätta, utan att för den del lämna ut någon person. För det är inte den specifika personen jag vill skriva om, utan mer den förändringen som skett hos oss båda, både hos mig och Kim, ja, jag kommer kalla personen för Kim, för det är ett namn som både passar på en man och en kvinna, då jag verkligen ogillar det könsneutrala ordet HEN!
Jo, jag fick ett samtal på min mobil strax före lunch...
-Hej, det är Kim, jobbar du?
- Hej, ja, det gör jag... jag tänker, värst vad Kim låter glad och sprudlande, det smittar av sig..
-Ska vi ta en lunch ihop, jag bjuder, jag behöver få tala med dig!
-Ja, det skulle vi kunna göra, vad gäller det, säger jag, för nu blir jag nyfiken! Vad kan Kim villa tala med mig om? Det kan inte vara något dåligt, för Kim låter så glad... behöver inte oroa mig...
-Äsch, de tar vi över lunchen, jag kommer och hämtar dig om 5 minuter, funkar det?
-Absolut, vi ses om 5 säger jag.
Nu är inte detta ett korrekt citat, utan jag ger och tar lite i dialogen, men i stort var detta vad som sas.. Jag avslutar det jag håller på med, låser och lämnar kontoret! Väl nere på gatan står Kim, och vi kramar om varandra!
Inget som hade varit tänkbart för något år sedan, jag har nämligen känt Kim i hela mitt vuxna liv, men kramas är inte något vi pysslat med kan jag säga utan underdrift! Vi har haft en mycket komplex relation till varandra där vi har varit beroende av varandra, vare sig vi har velat det eller ej. Det var bara så det var! I större delen av vårt liv har vi nog mest känt avsky gentemot varandra. Jag vet, avsky är ett starkt ord, men jag skulle kunna gå så långt som till hat faktiskt utan att överdriva. Det var tyvärr så vår relation blev.
Nåväl, jag hoppar in i bilen och vi rör oss mot lunchstället och Kim pratar på om ditt och datt och vi skrattar gott. Jag undrar lite för mig själv vart detta möte är på väg och vad Kim vill tala med mig om. När vi väl fått vår mat så börjar Kim berätta den mest fantastiska händelse ur sitt liv! Sådant som jag direkt känner att jag förstår, jag förstår precis vad Kim talar om, fast ändå är det så främmande för mig. Kim talar om svetthyddor, frigörande danser, ritualer till universum, och livet träd, om kärlek till livet, om tankens kraft och om uppvaknanden i nuet! Om Shamaner och småfolket!
Jag kan förstå om ni tycker detta låter som flumflum, men i min värld så är inget av detta så konstigt, då det handlar om kärlek och energier, att ge energi tillbaka till universum och omfamna de vi får tillbaka, bara genom att ha öppna sinnen.
Kim talar om kärleken, både till sig själv och andra, om att förändra det hos sig själv som Kim inte upplever som en god egenskap, att hjälpa andra med att stötta och lyfta dem, istället för att försöka resa sig själv genom att trycka ner andra. Om att bli en bättre människa. Ja, det blev en låååång lunch! Jag kunde inte kompa ut tidigare idag tack vare korta raster... men det var såååå värt det!
När vi inser att klockan sprungit iväg, så avslutar vi lunchen och sätter oss i bilen, och vi fortsätter prata, eller rättare sagt, Kim pratar och jag lyssnar intresserat! Ja, jag var mycket intresserad av allt som sas, även det som sas mellan raderna, saker jag märkte, men såg hur Kim missade. Jag förstod varför Kim ville berätta detta för mig, för det är inte alla som förstår detta flumflum. Kim behövde få tömma sitt system på dessa erfarenheter! Jag tog gladeligen emot det! Önskade faktiskt att jag fått dela Kims upplevelser, att jag också hade varit där Kim varit!
Slutligen, när vi sitter i bilen uttrycker Kim sina känslor om vår relation genom åren, hur jobbig den har varit och att det är så många saker Kim vill be om ursäkt för.. Kim gråter.. jag gråter.. Kim är såå ledsen för allt elakt som sagt och gjorts och att ångern över detta är stor, så ofantligt stor.
Kim talar om för mig vilken fantastisk människa jag är, så otroligt duktig, så underbart ärlig och härlig (fortfarande inte citat, utan omformulerat med mina ord) Hur duktig jag är på att skriva, och att det är en fröjd att läsa mitt skriftspråk både här och i andra sammanhang! Jag bara lyssnar, och tar till mig varje ord som kommer, behöver inte sålla bort något, utan allt släpps igenom mitt filter av vad jag vill ta till mig!
Kim har alltid haft en mycket dominant personlighet, och jag väldigt underkastande denna, samtidigt som jag i rent självförsvar genom åren även jag svarat med mindre smickrande språk och handlingar också! (får inte glömma att det ALDRIG är ens fel att två träter!) Jag har min del i vårt förflutna också. Om inte jag tagit åt mig, om jag inte svart med samma mynt, så hade inte föraktet åt båda håll fått fäste. Men det är ju så att allt som händer sker av en mening, och om vi inte haft våran relation på detta sätt hade inte mötet idag blivit av och jag hade inte skrivit detta inlägg. Jag hade troligen varit en helt annan person, och det vill jag inte vara, för idag trivs jag med den jag är! För handen på hjärtat så har jag genom åren sett upp till Kim,och dennes företagsamhet och driv. Men kanske inte gillat alla egenskaper som Kim burit på! Inte avund, utan mer önskat att jag själv också haft lite mer "go" av Kims kaliber! Jag har ett annat typ av "go" och det är de jag ser att Kim närmar sig nu, i sin personliga utveckling, kanske kommer jag "få" lite av Kims företagsamhet.. kanske smittar det av sig, om vi umgås lite mer, att jag vågar ta för mig lite mer, speciellt i mitt yrkesliv. Det är ju där jag ibland känner att det haltar lite.
Utan att tveka en endaste nanosekund mottog jag Kims ursäkt med öppna armar, jag förringar inte allt elakt som hänt, utan ser det som en del i livet vi levt. Det är livet vi lever, som gör oss till de vi är idag! Jag ber också om ursäkt för min del i detta och vi kramar om varandra. En kram som säger mer än miljoner ord! En handling som är så mycket mer värd än alla världens ursäkter! En kram säger mer! Mycket mycket mer, så länge man känner att kramen har ett innehåll! Denna kram hade nästan 30 års förlåt i sig! Förstår ni vilken bamsebrummelibrumkram det var?!!
Om jag eller du gör orätt och är medvetna om det, och inte förmår oss att be om ursäkt, då är vi fast i "reinkarnationssemestern" Men idag tog både jag och Kim ett jättekliv ut ur detta, och jag hoppas innerligt att vi, i detta liv, kommer få en helt annan relation än den vi haft hitintills, och att vi i nästa liv, kommer mötas igen! I vilken konstellation vet jag inte, och det är inte heller för mig att veta, jag har bara en önskar att det kommer att ske!
Gränsen mellan hat och kärlek är hårfin och kan lätt tippa över.. och det gjorde den idag! Det var många år sedan jag kände hat mot Kim, men jag har varit där i känslan. Idag kan jag inte känna annat än kärlek! Vi är på god väg emot den vänskap jag alltid önskat oss!
Tack Kim för denna fantastiska lunch! Maten den var också god! *blink blink*
Kärlek!
Verula
fredag 25 juli 2014
Spökstall?
Åh vad jag längtar tills på söndag!
Då ska jag ut i ett stall där det tydligen är "aktiviteter" av olika de slag! Jag vet inte så mycket mer än så faktiskt! Inte ännu! Men på söndag kväll hoppas jag på att jag vet mycket mer om detta stall och vad hästarna och de människor som är i stallet upplever!
Men de kommer bli läskigt! Inte på grund av "spökena" för dom skrämmer mig inte, men HÄSTARNA! De är jag superrädd för! Stora är dom, och sparkas och bits gör dom! Läskiga djur! Men otroligt vackra att se på, på avstånd!
Jag ska även ta med mig en tjej ut till stallet som jag har varit hem till för några månader sedan av samma anledning, på spökjakt! Hon har, som jag upplever det, stor potential att utveckla sin egna mediala kunskap, så hon ska följa med och öva! Ska bli kul att se om hon uppfattar något som jag missar. För som jag förstår det så kan olika medium uppfatta olika saker på samma ställe. Man liksom kommer in på olika frekvenser så att säga. Vissa andar finner också mer personkemi med vissa än andra, precis som vi gör i levande livet! Inget konstigt alls!
Nu på morgonen fick jag även ett sms från en tidigare "klient" Vet inte hur jag ska titulera dem jag varit hem och hjälpt, då jag inte vill hänga ut deras namn i bloggen. Nåväl, hon hade en väninna som har en vän, och hos denna vän är det tydligen obehagliga saker som händer! Så hon har nu fått mitt nummer och jag hoppas hon ringer, för jag bara älskar denna lilla hobby jag har! Det är så utvecklande för min mediala utveckling att få träna. Dessutom är det väldigt tillfredsställande när jag lyckas hjälpa dom, så dom får lugn och harmoni i sitt hem igen!
Ser så himla mycket fram emot detta! Ska bli så himla skoj!
Kärlek!
V.
Då ska jag ut i ett stall där det tydligen är "aktiviteter" av olika de slag! Jag vet inte så mycket mer än så faktiskt! Inte ännu! Men på söndag kväll hoppas jag på att jag vet mycket mer om detta stall och vad hästarna och de människor som är i stallet upplever!
Men de kommer bli läskigt! Inte på grund av "spökena" för dom skrämmer mig inte, men HÄSTARNA! De är jag superrädd för! Stora är dom, och sparkas och bits gör dom! Läskiga djur! Men otroligt vackra att se på, på avstånd!
Jag ska även ta med mig en tjej ut till stallet som jag har varit hem till för några månader sedan av samma anledning, på spökjakt! Hon har, som jag upplever det, stor potential att utveckla sin egna mediala kunskap, så hon ska följa med och öva! Ska bli kul att se om hon uppfattar något som jag missar. För som jag förstår det så kan olika medium uppfatta olika saker på samma ställe. Man liksom kommer in på olika frekvenser så att säga. Vissa andar finner också mer personkemi med vissa än andra, precis som vi gör i levande livet! Inget konstigt alls!
Nu på morgonen fick jag även ett sms från en tidigare "klient" Vet inte hur jag ska titulera dem jag varit hem och hjälpt, då jag inte vill hänga ut deras namn i bloggen. Nåväl, hon hade en väninna som har en vän, och hos denna vän är det tydligen obehagliga saker som händer! Så hon har nu fått mitt nummer och jag hoppas hon ringer, för jag bara älskar denna lilla hobby jag har! Det är så utvecklande för min mediala utveckling att få träna. Dessutom är det väldigt tillfredsställande när jag lyckas hjälpa dom, så dom får lugn och harmoni i sitt hem igen!
Ser så himla mycket fram emot detta! Ska bli så himla skoj!
Kärlek!
V.
måndag 14 juli 2014
där sitter jag och leker kontor!
Ibland längtar jag mig bort! Till något annat, till något nytt och fräscht! Till något utmanande! Ny människor, nya möten, något nytt helt enkelt!
Nu tänker jag inte på just min man, utan mer på arbete!
Jag är en otroligt social person som älskar möten med människor! Jag vill att det ska hända lite runt omkring mig. Samtidigt som jag verkligen kan uppskatta egen tid i min ensamhet! Det är väl kanske balansen jag söker då!
Men jag har tänkt på detta med jobbet länge nu... kanske ett år.. är jag verkligen rätt person på rätt plats? Jag har jobbat här sedan 2008, och är det här jag ska vara i resten av mitt liv, på ett kontor, och räkna siffror och vända papper hela dagarna? Jag vet faktiskt inte.
Ofta när jag befinner mig på ställen som är andra människors arbetsplatser, på en restaurang, eller ett hotell, eller butik tex så ser jag nästan genast saker som kan förbättras. Vad som skulle göra jobbet trevligare och lättare för personalen...
I helgen så hamnade jag mitt i ett trauma, det var en person som blivit biten av en hund i ansiktet och jag var först på platsen. Direkt fick jag koll på läget och pekade vad alla skulle göra,pekade med hela armen, ring ambulans!, ta hand om chockskadade!, lägga tryckförband! Räta ut hans arm för den är blå! osv. Jag kunde inte själv ta hand om den fysiskt skadade, för att jag helt enkelt inte fixar sådant där blodigt och slabbigt, men de som var i chock, dom kunde jag hjälpa och få en snabb blick över läget...
Om jag kommer hem till folk så kollar jag alltid in hur dom tex möblerat, om det går att göra det bättre, få ett bättre flöde av energier... givetvis så börjar jag inte hasa runt deras bohag, utan nöjer mig att göra det i huvudet!
Jag räds inte att tala med människor utan finner alltid något att säga. Möter de flesta människor med ett leende och ett gott ord, det kostar inget och ger så mycket!
Jag har drömmar om att driva ett litet pensionat, eller en butik, eller ett te-fik eller ett... ja, idéerna är många och alla handla om service! Borde jag då sitta på ett kontor i 20 år tills jag går i pension? Jag vet inte! Det är ju tryggt, jag har ju min inkomst och jag trivs för det mesta. Men är jag rätt person på rätt plats, det är det som är frågan? Skulle jag blomstra mer om jag gjorde något annat?
Jag vet att jag förr har frågat er vad ni tycker jag skulle passa som att jobba med, och förslagen var många och bra! Dom ligger i bakhuvudet och skvalpar runt, men jag är en liten fegis måste väl erkännas. Att bara kasta bort min trygga inkomstkälla och öppna något eget, vet inte om jag har drivet och modet som krävs? Kanske, och främst, är det de jag vill?
Många tankar snurra runt i huvudet, tur jag har min blogg att skriva ner dom i! En dag kanske jag vet vad jag ska bli när jag blir stor! Eller så fortsätter jag att leka kontor om dagarna, för det känns lite som när jag var barn och satt på pappas kontor och skrev på skrivmaskinen, och bläddrade i hans pärmar. Där satt jag i timmar och lekte kontor! Så jag fortsätter med de ett tag till, att leka kontor, med den stora skillnaden att idag har jag betalt!
Kärlek!
V.
Nu tänker jag inte på just min man, utan mer på arbete!
Jag är en otroligt social person som älskar möten med människor! Jag vill att det ska hända lite runt omkring mig. Samtidigt som jag verkligen kan uppskatta egen tid i min ensamhet! Det är väl kanske balansen jag söker då!
Men jag har tänkt på detta med jobbet länge nu... kanske ett år.. är jag verkligen rätt person på rätt plats? Jag har jobbat här sedan 2008, och är det här jag ska vara i resten av mitt liv, på ett kontor, och räkna siffror och vända papper hela dagarna? Jag vet faktiskt inte.
Ofta när jag befinner mig på ställen som är andra människors arbetsplatser, på en restaurang, eller ett hotell, eller butik tex så ser jag nästan genast saker som kan förbättras. Vad som skulle göra jobbet trevligare och lättare för personalen...
I helgen så hamnade jag mitt i ett trauma, det var en person som blivit biten av en hund i ansiktet och jag var först på platsen. Direkt fick jag koll på läget och pekade vad alla skulle göra,pekade med hela armen, ring ambulans!, ta hand om chockskadade!, lägga tryckförband! Räta ut hans arm för den är blå! osv. Jag kunde inte själv ta hand om den fysiskt skadade, för att jag helt enkelt inte fixar sådant där blodigt och slabbigt, men de som var i chock, dom kunde jag hjälpa och få en snabb blick över läget...
Om jag kommer hem till folk så kollar jag alltid in hur dom tex möblerat, om det går att göra det bättre, få ett bättre flöde av energier... givetvis så börjar jag inte hasa runt deras bohag, utan nöjer mig att göra det i huvudet!
Jag räds inte att tala med människor utan finner alltid något att säga. Möter de flesta människor med ett leende och ett gott ord, det kostar inget och ger så mycket!
Jag har drömmar om att driva ett litet pensionat, eller en butik, eller ett te-fik eller ett... ja, idéerna är många och alla handla om service! Borde jag då sitta på ett kontor i 20 år tills jag går i pension? Jag vet inte! Det är ju tryggt, jag har ju min inkomst och jag trivs för det mesta. Men är jag rätt person på rätt plats, det är det som är frågan? Skulle jag blomstra mer om jag gjorde något annat?
Jag vet att jag förr har frågat er vad ni tycker jag skulle passa som att jobba med, och förslagen var många och bra! Dom ligger i bakhuvudet och skvalpar runt, men jag är en liten fegis måste väl erkännas. Att bara kasta bort min trygga inkomstkälla och öppna något eget, vet inte om jag har drivet och modet som krävs? Kanske, och främst, är det de jag vill?
Många tankar snurra runt i huvudet, tur jag har min blogg att skriva ner dom i! En dag kanske jag vet vad jag ska bli när jag blir stor! Eller så fortsätter jag att leka kontor om dagarna, för det känns lite som när jag var barn och satt på pappas kontor och skrev på skrivmaskinen, och bläddrade i hans pärmar. Där satt jag i timmar och lekte kontor! Så jag fortsätter med de ett tag till, att leka kontor, med den stora skillnaden att idag har jag betalt!
Kärlek!
V.
lördagsfeeling!
Nu är semester del 1 avklarad och jag har gjort en förmiddag på jobbet redan! Det är något visst med att jobba när det är så lugnt som det är under stora semesterperioden. Det blir lite av en lördagsjobbskänsla, fast utan helgersättningen då förstås.
Jag gjorde lika förra året, att jag delade upp min semester i två perioder och tycket det var toppen. Sommaren bliv på det viset mycket längre. Den blev ju givetvis inte det i verkligheten, men den kändes längre.
Nu har jag ju fortfarande semester inom en snar framtid att se fram emot, ska bara jobba 3 veckor, sen ä jag ledig igen! När jag sedan kommer tillbaka efter del 2, då ska jag bara jobba i 3 dagar, för sen ska jag på en långhelg med yoga! Längtar massor till den helgen. Det kommer bli magiskt!
Men nu är nu och det är här jag ska försöka vara mentalt! Jag har massor att göra på jobbet och det är bra, då går dagarna fort! Och hemma finns det också att pyssla med. Vi håller ju på att tilläggsisolerar och panelar om vårt lilla hus, och i kväll ska jag få lära mig hur man flyttar ut fönster! Det ska bli kul, och jag ser massor fram emot de djupa fönstersmygarna jag kommer få! Lyxigt!
Ute är det 23-24 grader och växlande sol, så jag hoppas att ni som har semester myser och bara gör saker som får er att må bra! Själv gnor jag på lite i min lördagsstämning här på jobbet!
Kärlek!
V.
Jag gjorde lika förra året, att jag delade upp min semester i två perioder och tycket det var toppen. Sommaren bliv på det viset mycket längre. Den blev ju givetvis inte det i verkligheten, men den kändes längre.
Nu har jag ju fortfarande semester inom en snar framtid att se fram emot, ska bara jobba 3 veckor, sen ä jag ledig igen! När jag sedan kommer tillbaka efter del 2, då ska jag bara jobba i 3 dagar, för sen ska jag på en långhelg med yoga! Längtar massor till den helgen. Det kommer bli magiskt!
Men nu är nu och det är här jag ska försöka vara mentalt! Jag har massor att göra på jobbet och det är bra, då går dagarna fort! Och hemma finns det också att pyssla med. Vi håller ju på att tilläggsisolerar och panelar om vårt lilla hus, och i kväll ska jag få lära mig hur man flyttar ut fönster! Det ska bli kul, och jag ser massor fram emot de djupa fönstersmygarna jag kommer få! Lyxigt!
Ute är det 23-24 grader och växlande sol, så jag hoppas att ni som har semester myser och bara gör saker som får er att må bra! Själv gnor jag på lite i min lördagsstämning här på jobbet!
Kärlek!
V.
tisdag 1 juli 2014
Mina spöken och jag!
Det är så många ord som behöver få komma ut ur mitt huvud! Jag har i många år känt att jag skulle vilja skriva en bok, men innehållet i denna bok har inte riktigt visat sig för mig. Men nu tror jag att jag vet vad jag ska skriva om, och kommer troligen börja redan idag med att skriva av mig lite.
Jag har ju sedan jag var barn haft förmågan att se spöken, eller andar som jag väljer att kalla det nu som vuxen. Och det är nu som vuxen jag börjar lära mig att förstå de budskap de ger mig. Så jag har nu, efter många tankar och funderingar, samt talat med min kloka man om detta, bestämt mig för att skriva om min resa igenom livet, hur detta har sett ut, när jag har haft mina kontakter med "mina" spöken. Först tänkte jag att jag skulle skriva om detta i en ny blogg. Lite då och då, men kom fram till att de skulle troligen ge mig prestationsångest. Samt lite rädsla för vad läsarna kommer tycka. Fast och andra sidan skulle de va kul att låta läsarna få följa min utveckling som skett genom åren. Men jag tror nog att det bästa blir att jag skriver och behåller det för mig själv ett tag till. Skriver av mig i till exempel ett word-dokument. För att se vad det blir av det, och sedan kanske publicerar mina skrifter i framtiden på något vis.
Detta kommer inte innebära att jag aldrig mer kommer skriva om mina "spökupplevelser" här i denna blogg, utan kanske mer att jag börjar från början, hur det var som liten 6årig tös att se mitt första spöke och utvecklingen därifrån och framåt. Hur det har format mig som person i min mediala utveckling.
Vad det var som gjorde att jag bestämde mig för att "ta tag" i den biten och lära mig mer om det. Att lära mig hantera situationerna.
Min lärare i ämnet rådde mig att skriva ner mina upplevelser, men jag har liksom inte på riktigt kommit till skott med det. Men jag märker att det blir mer och mer aktuellt för varje liten upplevelse jag får.
Sen om det finns intresse för andra att läsa om detta, det vet jag inte, och det behöver jag heller inte fundera på nu. Utan det viktigaste för mig är nog att få ner mina upplevelser och tankar i skrift, så får framtiden utvisa vad jag ska göra med dessa texter sen. Så känns det i alla fall i skrivande stund!
Är detta något DU skulle vilja läsa om? Önskar DU att jag skrev av mig "live" så att DU får följa med mig på denna resa? Eller skulle du vilja läsa om det när den är helt färdigskriven? Berätta gärna för mig, för det kan vara det som gör att jag ändrar mitt upplägg!
Som ni märker så har jag tydligen inte helt bestämt mig hur jag ska göra, utan bara ATT jag måste skriva ner det. Detta är helt klart början på något nytt! Men i vilken form det tar sig, det får framtiden utvisa. Ni är helt klart delaktiga i hur det kommer att se ut!
Givetvis så kommer jag även rådfråga mina guider på "Andar sidan" vad dom råder mig till också, för utan dom skulle jag inte ha denna förmåga! Dom har helt klart huvudrollen och jag är faktiskt bara ett verktyg mellan er och deras värld!
Det blir som det är tänkt, brukar jag ofta säga när jag står inför någon form av ovisshet. Så jag ska kanske bara låta det som sker ske.
Kärlek!
V.
Jag har ju sedan jag var barn haft förmågan att se spöken, eller andar som jag väljer att kalla det nu som vuxen. Och det är nu som vuxen jag börjar lära mig att förstå de budskap de ger mig. Så jag har nu, efter många tankar och funderingar, samt talat med min kloka man om detta, bestämt mig för att skriva om min resa igenom livet, hur detta har sett ut, när jag har haft mina kontakter med "mina" spöken. Först tänkte jag att jag skulle skriva om detta i en ny blogg. Lite då och då, men kom fram till att de skulle troligen ge mig prestationsångest. Samt lite rädsla för vad läsarna kommer tycka. Fast och andra sidan skulle de va kul att låta läsarna få följa min utveckling som skett genom åren. Men jag tror nog att det bästa blir att jag skriver och behåller det för mig själv ett tag till. Skriver av mig i till exempel ett word-dokument. För att se vad det blir av det, och sedan kanske publicerar mina skrifter i framtiden på något vis.
Detta kommer inte innebära att jag aldrig mer kommer skriva om mina "spökupplevelser" här i denna blogg, utan kanske mer att jag börjar från början, hur det var som liten 6årig tös att se mitt första spöke och utvecklingen därifrån och framåt. Hur det har format mig som person i min mediala utveckling.
Vad det var som gjorde att jag bestämde mig för att "ta tag" i den biten och lära mig mer om det. Att lära mig hantera situationerna.
Min lärare i ämnet rådde mig att skriva ner mina upplevelser, men jag har liksom inte på riktigt kommit till skott med det. Men jag märker att det blir mer och mer aktuellt för varje liten upplevelse jag får.
Sen om det finns intresse för andra att läsa om detta, det vet jag inte, och det behöver jag heller inte fundera på nu. Utan det viktigaste för mig är nog att få ner mina upplevelser och tankar i skrift, så får framtiden utvisa vad jag ska göra med dessa texter sen. Så känns det i alla fall i skrivande stund!
Är detta något DU skulle vilja läsa om? Önskar DU att jag skrev av mig "live" så att DU får följa med mig på denna resa? Eller skulle du vilja läsa om det när den är helt färdigskriven? Berätta gärna för mig, för det kan vara det som gör att jag ändrar mitt upplägg!
Som ni märker så har jag tydligen inte helt bestämt mig hur jag ska göra, utan bara ATT jag måste skriva ner det. Detta är helt klart början på något nytt! Men i vilken form det tar sig, det får framtiden utvisa. Ni är helt klart delaktiga i hur det kommer att se ut!
Givetvis så kommer jag även rådfråga mina guider på "Andar sidan" vad dom råder mig till också, för utan dom skulle jag inte ha denna förmåga! Dom har helt klart huvudrollen och jag är faktiskt bara ett verktyg mellan er och deras värld!
Det blir som det är tänkt, brukar jag ofta säga när jag står inför någon form av ovisshet. Så jag ska kanske bara låta det som sker ske.
Kärlek!
V.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)