om Återträffen!

Idag såg jag den! Filmen som har varit så omtalad och som jag inte trodde att jag borde se själv! Men jag gjorde det, såg den själv alltså. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på, och var beredd på de värsta reaktioner från mig själv. Precis som Anna Odell, så gick jag också i klass 9C, men inte i samma skola. Precis som Anna så var även jag mobbad i hela grundskolan, eller nej, "bara" från tredje klass. Nej, detta ska inte bli ett inlägg i hur jobbig min mobbing vara, eller vilka som var värst på att mobbas. Hur denna tid fått mig att må, och vad jag gjort för att läka. Nej inte alls!

Nåväl, jag sätter mig i soffan och börjar se filmen.. visst ser jag likheter, visst är det tankar som jag tänkt som spelar upp sig i filmen, visst blir jag berörd! Men inte lika illa som jag trodde jag skulle bli! Jag trodde att jag skulle återuppleva de hemska igen! Men så var det inte. Det som hände var att jag inser att alla människor inte upplever samma händelse på samma sätt. Alla kommer inte ihåg vad dom gjort, dom förtränger. Vissa mognar och utvecklas och tar lärdom av de liv dom har levt och lever, andra inte!

Så som jag ser på livet idag, det är att jag bör ta lärdom av de upplevelser jag får till mig, och göra det bästa av situationen. Annars så kommer jag bara få uppleva samma typ av händelse igen och igen och igen, tills jag förstår! Kanske inte i detta liv, men garanterat i nästkommande! Så, att inte agera eller reagera utan bara nonchalera är bara att skjuta sina problem framför sig! Vissa människor gör så, jag försöker låta bli!

För något år sedan så var det en återträff med min klass på gång. Men den blev inställd! Det var för mig, lika bra. Jag bör inte gå på någon återträff i alla fall. Jag är inte så intresserad av att träffa större delen av mina klass"kamrater". De jag vill återse, kan jag göra privat, utan de personer jag inte vill se.

För mig handlar det inte om rädsla att se dom igen, utan mer en genuint ointresse. I år är det 30 år sedan jag såg de flesta av dom. Vad dom gör och hur det har gått för dom är mig helt likgiltigt. Skulle troligen inte ens känna igen dom utseendemässigt heller! Visst, ett visst mått av självförsvar är det också att inte gå, för jag är lite rädd för att falla in i gammalt beteende. Att hamna längst ner i hierarkin igen är inte så lockande faktiskt.

Vissa har jag kontakt med på FB, och utav de jag har som "vänner" där, så är det flera stycken som aldrig har kommenterat något jag lagt upp eller skrivit om, så jag kan undra varför jag har dom kvar? Lite så är det väl med hela Facebook kan jag känna ibland! Vad har jag det till? Jag märker att jag skriver mindre och mindre där, att jag tar avstånd mer och mer från hela grejjen med FB. Men därifrån till att lägga ner kontot är steget stort. Men vem vet, en dag kanske jag gör det.. vad vet jag?

Humm.. nu kom jag från ämnet lite, kan lätt bli så med mig. :) Filmen Återträffen var det ju. Jo, jag ansvarar för mitt liv, för mitt mående och gör vad jag kan med det. Sen vet jag inte om det är min roll att påvisa för andra hur dom har levt och vilken skada dom gjort mig. Det får dom nog komma på själva tror jag. Skulle jag vilja ha en ursäkt, ett Förlåt? Vet inte de faktiskt, vad skulle de tjäna till? Det skulle inte förändra något för mig tror jag. Kanske skulle det göra skillnad för dom, jag vet inte...

Idag förstår jag att jag duger precis som jag är. Jag är en värdefull person med många fina egenskaper. Jag är stolt över den person jag är och önskar inte vara någon annan eller i någon annan tid!

Här och nu är det som gäller, det är en skön känsla! Vill du vara en del i mitt liv, så är du välkommen, vill du inte det, så är det också ok!

Har du inte sett filmen, gör det, den är helt klart värd att se tycker jag! Oavsett hur din skoltid såg ut!

Kärlek!
V.

Ps. Man får vara man vill, så länge man inte är dum! Ds.

...göra idag!

Vilken konstig känsla jag har i kroppen! Vi är klara med denna svängs byggprojekt så jag har all tid i världen att göra vad jag vill, men jag kommer liksom inte igång. När vi har ett projekt på gång så äter jag frulle, hoppar i mina jobbarkläder och startar upp. Men nu, när jag "bara" ska göra vad jag vill, typ plocka ordning i ett uteförråd, eller röjja upp lite på vinden, eller städa av på farstukvisten, vika lite tvätt eller stoppa in lite disk i maskinen så kommer jag inte igång, bara lallar runt liksom! Dessutom så är det inte heller söndag, utan klämmfredag och jag är ledig i 3 dagar till! Vilken jävla lyx! Så med de i bakhuvudet så kanske det inte gör något om jag bara såsar runt lite och inte får något specifikt gjort! Det kanske är precis de jag behöver, att bara ta minuten som den kommer? Kanske ska jag sätta mig och grejja lite med mina tarotkort? Det var länge sedan jag gjorde de! :) Humm... jag ska nog bara ta dagen som den presenterar sig, låta dagen bestämma över mig för en gång skull! Låta det bli som det blir och vara nöjd med det! Det är nog precis vad jag behöver idag! Bara vara mig själv och göra det som faller sig in!

Kärlek!

V. 

när livet ler mot mig!

Äntligen! 
Som jag och min man har jobbat och slitigt och framförallt längtat efter denna dag! Nu är den här och jag njuter så mycket jag kan! Men det gick fort! vi är helt galet snabba jag och min man tycker jag. Den 12/4 började vi riva vår gamla altan, och idag är den nya klar. Helt klar invändigt i alla fall. Jag har lite, pyttelite, målning kvar på utsidan, sen är det något stuprör som ska hängas på plats, sen är den även helt klar på utsidan! 



Vi har gjort allt själva, sånär som på att min svåger kom och hjälpte oss att skruva trall och även att skruva plasttaket. För de är svårt för min man att göra själv (jag är galet höjdrädd, får vindel bara jag står på en pall) Inglasad är altanen också och de är ljuvligt, särskilt idag när det blåser stormbyar utanför! 





Men här inne sitter jag i lä och bara myser till ljudet av ett litet vattenspel! Jag har beställt en soffgrupp i konstrotting som jag väntar på. Om jag har tur så kommer den i morgon! (jag har inte lagt upp nått kort på den tomma platsen som är avsedd för soffan) *Hoppas* Här på min altan kommer jag spendera många timmar med att dricka kaffe, spela backgammon, läsa en tidning, utöva yoga och meditation, umgås och ge mig tid till återhämtning. 

Ända sedan vi köpte detta hus för cirka 3,5 år sedan har jag längtat efter en inglasad altan, för vi hade en supermysig altan i radhuset som vi bodde i innan. Men denna som vi byggt nu, är så mycket bättre, helt klart värd alla väntan. Ser framför mig alla mysiga stunder vi kommer ha här i framtiden!






För er som läst min blogg tidigare vet att jag har gått och hoppats på att få en reservplats på en yoga-retreat i augusti! Jag fick platsen!!! Weehoo!! Kommer bli galet härligt! Som jag längtar! 4 dagar fyllda med yoga och allt som hör därtill! Kommer bli en häftig upplevelse! 


Sen har jag även en härligt temakryssning att se fram emot i oktober! En kryssning där medialitet är temat, med föreläsningar, storseanser och massa massa mer står på agendan! Hur skoj som helst ska de blir! 


Livet ler mot mig just nu, och jag gör vad jag kan för att njuta av det, för jag är värd allt detta som kommer till mig nu! 

Nej, nu ska jag nog ta och rulla ut min yogamatta och inviga altanen på den avdelningen också! 




Kärlek i massor! 
V.

när jag blivit simkortsutlåst!

Paniken kryper sig på! Jösses så jobbigt! Jag borde nog avprogrameras tror jag, åka på hälsohem där jag är helt utanför all teknisk utveckling, inget internet eller telefoner!

Jag köpte en ny telefon här för några veckor sedan, och jag håller fortfarande på att lär mig hur den funkar. Nyss så fick jag ett inkommande samtal, men  mobilen vibrerade bara, ingen ringsignal! Så jag går in under inställningar och letar efter vart jag sätter på ljudet igen. Men jag hittar ingenstans vart jag gör det, vet inte ens hur jag har stängt av det på för vis!

Så jag tänker att det kanske bara är att starta om den. Det brukar ju funka med datorer som fått en knäpp liksom. Sagt och gjort, jag startar om min telefon.. knappar in min pinkod... och sen står det att telefonen är simkortslåst! Jaha... jag har tydligen en simkortskod oxå... hum... provar **** "Fel kod, 2 försök kvar! **** "Fel kod! 1 försök kvar!

FAN! Den står ju på simkortshållaren, som ligger HEMMA! Jag är ju på jobbet! Jösses, jag som inte är hemma förens om 2,5 timme! Tänk om jag missar ett samtal! Tänk om jag får ett sms! Jag som tänkte handla efter jobbet, nu kan jag inte ringa hem och kolla om vi har mjölk! Hur gjorde man förr? Jo, tog egna beslut, skrev inköpslista, tog inte förgivet att man alltid skulle vara anträffbar! Det gick ju bra förr! Så jag borde överleva i 2,5 timme! Eller? Dessutom så kommer jag ju ut på webben, så jag finns ju på FB, jag jobbar på kontor och har därmed telefon ungefär 1 meter till höger om mig! Men min mobil är ring-död!

Detta är fan inte bra! Undrar om jag ska införa en telefonfri helg i månaden! Där jag inte får starta mobilen, inte kolla mejl, messenger, fb, twitter, instagram, sms, och allt annat tok jag pysslar med!

Kommer jag bli ett nervvrak innan helgen är över? Eller kommer jag finna det befriande? Ska jag annonsera mitt avstängande i förväg, eller ska jag låta "folk" bara märka att jag "inte finns" För det är så jag känner, finns jag inte anträffbar via mobil och internet, så är jag nog helt bortglömd!

Detta är fan sorgligt! Nej, i helgen är kanske den första gång jag STÄNGER AV MOBILEN HELT! Kanske... om jag törs.. och inte känner stor abstinens!

Törs och vågar ni haka på? Ska jag göra detta till en tävling, en utmaning? Ja, det kanske jag ska... Återkommer på fredag, om det blir en utmaning!


Kärlek!
V.