Jag har gått och grunnat mycket den senaste tiden. Tänkt fram och tillbaka, vänt ut och in på saker. Saker var nog fel ordval, jag har vänt ut och in på mig själv. Ifrågasatt vem jag är och framförallt HUR jag är.
Under en mycket lång tid har jag haft en person omkring mig som gjort att jag har ställt mig frågan om jag är helt socialt inkompetent? För vad jag än gör och hur jag än uttrycker mig, så uppfattar hon det som elakt eller på annat sätt kränkande. Hon blir sårad, kränkt, ledsen och ja, jag vet inte allt hon blir faktiskt. Men jag får henne helt enkelt inte att må bra i min närhet. Detta har försiggått en längre tid nu, och det slår tillbaka på mitt eget mående jättemycket. För jag blir ju superledsen när jag ser att jag får en annan människa att må dåligt! Jag har talat med mina nära vänner om detta och gett dom exempel på vad det är jag gör som upplevs så hemskt. Och ingen av dessa vänner, som känner mig utan och innan kan för sitt liv begripa hur jag, som är en otroligt social person, omtänksam och empatisk, hur jag kan vara orsaken till att denna människa mår så dåligt, att jag åsamkar henne denna smärta.
Jag börjar faktiskt helt enkelt förstå att problemet inte ligger hos mig. Så, nu återstår bara svårigheten för mig att släppa detta och låta henne handskas med sina upplevelser och känslor bäst hon vill, så sköter jag mitt. För jag märker att denna relation endast tar energi av mig, och ger mig inget tillbaka mer än oro och bekymmer. Jag började med att ta bort henne som kontakt på olika sociala medier, då hon faktiskt själv sagt att vi endast ska ha en arbetsrelation, endast vara kollegor. Inte tala något privat alls. Inte ens fråga "har du haft en bra helg?" när vi ses på måndagen. Min största rädsla är nu att hon läser min blogg! Tänk om jag skriver något som gör henne ledsen? Jag är verkligen
inte ironisk här på något sätt, för jag är faktiskt rädd för det. Men detta är min blogg, där jag får skriva vad jag vill. Men hon lyckas ju nästan jämt missförstå mig, så varför ska hon inte missförstå detta som jag skriver här? Hoppas verkligen att hon inte tar illa vid sig av något jag skrivit ovan, för det är inte min avsikt!
Jag har haft många olika jobb i mitt liv, och därmed mött och jobbat med många olika människor. Jag har alltid tyckt att det här med att vara social, att kunna tala med vem som helst om vad som helst, alltid har varit en styrka hos mig. Att nu helt plötsligt inte kunna det, det är svårt att acceptera. Men kanske just därför borde jag förstå att det inte är mitt fel, inte mig det är fel på. Menar då inte att någon är "fel" utan mer att vi kanske är en total krock! Att vår kemi helt enkelt skär sig! Det är som en klok människa sa till mig " Om två personer åker upp i två olika utsiktstorn som står bredvid varandra, och ska berätta vad dom ser, så ser dom inte samma saker, för dom har olika utsiktspunkter och ser därmed saker ur olika synvinklar" Det är säkert lite så det är, och jag känner nu att jag är klar med att försöka förklara hur min "utsikt" är.
Apropå relationer, så träffade jag i fredags en hel hög med gamla arbetskamrater. Vissa har jag inte sett på 20 år! Det var magiskt roligt att återse alla, vissa givetvis lite mer. Det slutade med en helkväll på "lokal" och jag hade magiskt mysigt och roligt. Jag kunde vara mig själv hela vägen ut, för jag vet att dessa människor tycker om mig för precis den jag är! Det är en otrolig känsla, att inte behöva "tänka sig för" hela tiden. Att bara slappna av och vara den jag är! Så stort tack till er som var med, ni vet vilka ni är och jag vet att vissa av er läser detta inlägg med. Stor kärlek till er allihopa!
Så, vad vill jag har sagt, hur ska jag summera detta?
*tänker*
Jo, jag måste bli bättre på att umgås med personer som tycker om mig för den jag är. Där jag kan vara precis så bra som jag är på att vara jag. Jag är unik och värdefull och förtjänar de bästa vännerna i världen, för jag försöker alltid vara en god vän. Jag tror på människan och mänskligheten men jag får nog lov att ge upp om vissa relationer och acceptera att jag inte kan älska och bli älskad av alla.
Vill du vara min vän, så är jag det mer än gärna! Vill du inte ha min vänskap, så är det också ok. Det betyder endast att vi kanske inte kan förklara för varandra vad vi ser från våra olika utsiktsplatser. Men det är också ok. Vi måste alla finna våra relationer och värna om dom vi känner betyder och ger oss något. Det som tar mer än de ger, är kanske inte rätt relation att lägga tid i! Inte nu i alla fall. Men det är ok. Det får vara så.
Så till er alla, som vill vara min vän! Kärlek till er alla från mig.
Vänner är den delen av min familj som jag väljer själv!
Kärlek!
V.
