om kursstarten i går!

I går började det igen! Min älskade yoga! Så åtta onsdagar framöver kommer jag befinna mig på Gävle Yogaskolan! www.gavleyogaskola.se Jag började där i sensomras på en grundkurs, och kände direkt att jag "hittat hem" Jag har i olika perioder i mitt liv provat olika yogaklasser men inte hittat de jag sökt efter, förrän nu! Detta är lugnt och fint, och inte mycket puls. Fysiska övningar (asanas) som är helt underbara, vi talar stretching och ökad rörlighet, allt i lugnt tempo. Djupavslappning för den fysiska kroppen (yoga nidra) och meditation för sinnet. Andningsövningar (pranayama) som fyller olika funktioner och ja.. vad ska jag säga.. jag är frälst i yogan! Den är en helhet som jag alltid saknat. Vill man ha puls, så ska man leta sig annan syssla. Men som ett komplement till annan träning måste det vara oslagbart! 

Jag tror att jag har pysslat med yoga i något tidigare liv faktiskt. För många av de fysiska rörelserna som vi utövar har jag alltid gjort. Meditation har jag också sysslat med i perioder och även olika avslappningsövningar. Men då var och en för sig och aldrig har jag vetat att tillsammans är det yoga! Men jag har alltid tycket att det varit något naturligt och enkelt, något jag mår bra av.

Yogan påverkar inte endast min kropp utan även mitt sätt att tänka. Jag märker att jag blir lugnare i själen också. Kanske inget de i min omgivning märkt av så mycket ännu.. men inombords märker jag stor skilland! Är det någon av er som läser Malin Berghagens blogg? Är ni nyfikna på yogans inverkar i yogautövarens liv? Då rekommenderar jag er att läsa hennes blogg och hennes böcker. Hon har utövat detta länge och givetvis kommit mycket längre i detta än jag. 

Avslutningsvis så ska jag berätta om en ny grej som jag ska skriva upp på min "bucketlist" och det är nära förestående också! Jag överhörde nämligen på yogaskolan i går att det kanske blir en yogaresa till Mallis i September!!! Gissa om jag är självskriven, förutsatt att det blir ekonomiskt försvarsbart! :) Jag älskar Mallis, och jag älskar yoga! Kan en resa bli bättre? 

Namaste!

V.

runt alla mina "ljusa" idéer...

Jag brukar få gliringar över alla mina ljuslyktor och ljusstakar.. att jag med mina värmeljus står för hela uppvärmningen av huset och så vidare... Jag tycker inte själv att det är så många och jag har många tomma platser där jag skulle kunna ställa ljuslyktor på. Jag har inte heller alla framme, utan gömmer undan i skåp och förråd.. tar fram och byter lite efter humör och känsla. Jag har ju ett hus som inte går så lätt att möblera om, men mina ljuslyktor kan jag alltid plocka och ändra med!

Förra helgen så frågade min man om vi skulle kolla på en film, och jag svarade, visst, jag ska bara tända lite ljus först.. och han svarade OK, då gör jag nått annat i 1 timme tills du är klar... Humm... har jag verkligen så många stearinljuskällor? Så jag beslöt mig för att ta kort på dom...

På tv-bänken

I & framför ena fönstret i vardagsrummet.
Den som hänger i fönstret,
har jag en lika över trappen,
men glömde ta kort på den...

På halvväggen runt trappan..

även dessa på halvväggen runt trappan

I andra fönstret i vardagsrummet...

På golvet i hallen...

I sovrummet... har en till i fönster nr 2...

På byrån i sovrummet... 

På toa...

I köksfönstret... 

På bänken i köket... 

På köksbordet...

Sen har jag kommit på att jag har en armatur över köksbordet som tar 6 stearinljus, men dom tänder jag bara ibland.. Jag har ju även ljus i källaren.. men dom tänder jag också bara ibland.. men i de rummet är det nog.. om jag räknar lite fort.. 10 ljuslyktor.. 

Ja, okey, jag har kanske många ljuslyktor, men det är ju så mysigt! 

Åh, var nära att glömma dessa, det är tre bilder,
 men jag har "bara" två ljuslyktor, dom byter färg, därav de olika bilderna.
Dom här raringarna står på bordet i vardagsrummet 

Detta var förra helgen.. nu har jag hunnit bytt ut några.... och ställt undan vissa för en stund!

Ljus och kärlek till er alla! 

V.

Ps.  tilläggas bör kanske att jag inte köpt alla dessa ljuslyktor, utan de flesta har jag fått! Ds. 

... om 70 par trosor...

Under julledigheten som jag hade så passade jag på att rensa i mina garderober, byråer och i linneskåpet! Det blev en hel stor säck som skulle kastas och om jag minns rätt 4 stora IKEA-kassar till återvinning samt någon kasse med skor. Jag insåg att när jag hade rensat så hade jag fortfarande galet mycket kläder kvar! Jag drog en gissning på att jag troligen inte skulle behöva tvätta på 2 månader innan jag blir naken. Så jag började räkna mina trosor... och gissa hur många jag hade? Över 70 par!!! Är inte de helt sjukt! Ett tag så tänkte jag att varje bh behöver två par trosor... men tack och lov så tänker jag inte så längre.. men många bhar har jag oxå.. minns inte exakt, men typ 20 stycken är det nog lätt! Strumporna har jag inte räknat, men dom är många dom också. Lika är det med allt annat som tar upp min garderob, och detta är EFTER rensningen! 

Så jag bestämde mig för att inte ta upp mina kläder när jag tvättar varje vecka, utan låta de vara kvar i tvättstugan, för att se hur lång tid det tar innan något tar slut i garderoben! Nu har det gått ungefär 3 veckor, och jag märker bara att det blivit en minskning i antal. Har dock inga problem att klä mig varje dag i rena kläder! Jag bör kanske tillägga att jag inte har arbetskläder på jobbet, utan är civilt klädd! Jag jobbar ju på kontor. Efter första veckan så var jag på väg att hämta upp en favvotröja, men insåg att jag troligen har andra favvotröjor, som jag glömt bort! Så jag fortsätter ta ur garderoben och ännu ser jag inte botten!

Detta stärker mig i min filosofi jag börjat med i år, att inte handla om det inte är slut! Med de menar jag att jag får inte köpa strumpor förrän det är slut i lådan (och inte finns i tvättkorgen) Jag får inte köpa gardiner, för om jag kolla i linneskåpet så är det inte slut på gardiner och så vidare... Tror ni förstår mitt tänk! 

Varför gör jag nu så här då? Jo, jag tycker att jag konsumerar alldeles för mycket. Det är så himla mycket slit och släng tänk tycker jag. Jag gillar inte det. Går något sönder så kastar jag och köper nytt istället för att laga. För det är så billigt att köpa en ny mixer till köket istället för att laga den som pajade. Eller att laga en söm som spruckit så kastar jag och köper ny, istället för att sy lite. (Jag menar inte att jag ska stoppa strumpor, någon måtta får det vara på galenskapen.)Vad gör detta med vår miljö och med min privata ekonomi? Visst, tänker ni kanske, men då blir ju folk arbetslösa om ingen handlar. Nja.. de behöver inte bli så, för alla kan inte laga de trasiga, så någon kan ju faktiskt försörja sig på det till exempel. Jag har förvisso tur att jag lever med en man som gillar att försöka laga saker innan vi kastar dom. Men alla har det ju inte så. Tänk, en sax som blivit slö, den kastas vanligtvis bort, och så köper vi en ny på ICA eller IKEA... medans det kanske kostar 15 kr att få den slipad. 

Nu kom jag lite från ämnet igen.. det var ju mina kläder jag skrev om. Men det är lika där.. jag kan se en tröja och tänka "den måste jag ha, vilken mysig!" Men jag har jättemånga mysiga tröjor, så måste jag verkligen ha just denna? Troligen inte. Vi får se hur länge jag "pallar" att ha detta tänk "är det inte slut så får jag inte handla" Men än så länge har det funkat fint.. men vi är ju bara i slutet på januari! 

Cirka tre veckors tvätt, och ännu är det inte tomt i garderoben! 

Kärlek!

Verula

... om gästbloggande...

Gästblogga!? Humm.. läste att Sofie Di Leva söker gästbloggare till sin blogg.. och jag började fundera lite på det. Jag har aldrig läst något hon skrivit och vet knappt vem hon är, mer än Thomas maka. Men gästblogga?

Varför inte, eller varför? Vad blir bättre av att skriva på någon annans sida än min egen? Når jag fler läsare? Är det viktigt? Varför bloggar jag över huvud taget? Över huvud tagen, vad är de för uttryck egentligen? Synonymt med egentligen, över huvud taget= egentligen. Hur kan egentligen bli över huvud taget! Vad tar man över huvudet? Hatten? Mössan? Oj, nu kom jag får ämnet igen..

Gästblogga var det. Varför bloggar jag, har jag ett behov av bekräftelse? I sådana fall ska jag nog gästblogga lite, för då når jag nog flera läsare.. eller tycker jag bara om att skriva? Jag älskar att skriva och önskar att jag kunde leva på det. Hum.. kan jag tjäna några dollars på det? Att gästblogga menar jag.. Jag kan tjäna pengar på min blogg, och gör mina tappra försök genom annonser.. men ni, mina kära läsare gör precis som jag gör, undviker att klicka på reklamen.. och då tjänar jag inte en sekin! Detta är inte ett försök att uppvigla er, för det skulle jag aldrig göra.. men det är lite tokigt att det endast är det som ger pengar, för nog läser man annonserna, även om man inte vill, och det fastnar i minnet.. så något litet korvöre borde de ge för att jag upplåter min blogg till detta.. men så är det inte om jag fattat de hela rätt.. humm.. nu kom jag från ämnet igen..

Går tillbaka till bekräftelsen.. är det den jag vill åt? Helt ärligt så vet jag inte.. jag vill bara bli bekräftad när jag gör och skriver nått bra, jag vill ju inte få kritik av det negativa slaget. Om det inte är feedback, för de växer jag av. De flesta av de som läser min blogg är ju vänner och bekanta gissar jag och ni skulle ju inte ge mig ledsam kritik, eller skriva elakheter. Men de kanske jag får om jag gästbloggar, har jag självkänslan att fixa det? Det vet jag inte faktiskt! Som några av er läst i tidigare inlägg så jobbar jag ju på att stärka just min självkänsla som under uppväxten fick sig en rejäl törn genom långvarig mobbing. Och att jag idag som vuxen försöker läka dessa själsliga ärr... är det då rätt att utsätta mig för allmän beskådan mer än jag gör här, i MIN blogg? Är det att utsätta mig för en risk i negativ bemärkelse, eller är det att möta en utmaning, att inte fastan i reinkarnationssemestern?

Humm.. borde jag bjuda in henne att gästblogga i min blogg? Skulle hon vilja det och i sådana fall varför? Varför skulle jag vilja ha någon annan att skriva i min blogg? Är det för att jag skulle ha slut på egna ämnen? Är det så det är, att hon inte har nått eget att komma med,och vill hålla sidan levande? Nä, så kan det väl knappast vara.. eller? Jag vet inte!

Så, vad har jag kommit fram till? Jag vill nog skriva i min blogg och låta den växa själv på sitt egna vis. Om min blogg är värd att läsa, så kommer ryktet sprida sig. Här kan jag ju skriva vad jag vill och hur jag vill, när jag vill utan att någon annan kan ändra eller trixa med min text. Jag skapar innehållet på min sida, såsom jag vill ha det! Eller snarare så som min hjärna förmedlar det genom mina fingra. För ni ska veta, när jag öppnar bloggen så vet jag sällan vad som kommer komma ut.. det blir som det är tänkt liksom!

"tar ett djupt andetag och suckar lite" Hur kunde jag ens tänka tanken på att lämna min blogg? Det är ju här jag ska vara, och vill det sig så att jag ska nå ut till flera, så blir det på det viset.

Det blir som det är tänkt, bara jag har lite tålamod och tillit!

Förlåt, för att jag ens tänkte tanken att skriva någon annanstans. Om hon vill kan hon få länka till min blogg. That´s it! <3

Min blogg- min text!


Kärlek!

Verula.

... om friskluft på "burk"!

Detta är ju för bra för att inte dela med mig av! Hade ingen aning om vad detta var, ej heller hur det funkar, för fysik har aldrig varit min starka sida. Varken som ämne i skolan eller kroppsligt. Så fysik är inte min grej på något sätt, lätt konstaterat. Vad är det nu jag pratar om? Jo, i veckan som var så berättade min man att han ville köpa en grunka, som skulle göra att inomhusluften skulle bli bättre. Minska snarkningar och ja.. jag minns inte allt han sa.. skulle rena luften! Om man har en lukt hemma som man inte gillar, eller i en bil, tex om det är inrökt eller av annat slag så ska denna tydligen fixa detta! Nu har inte vi det, men han ville se om det gjorde att han slapp vakna med huvudvärk bla. Denna grunkan var inte så himla dyr, utan kostade 299 kr. Så i går när jag var iväg och skjutsade min son, så bromsade vi in på Kjell & Company och köpte denna Jonisator som den heter!

Där på mitt gamla fina pottskåp står
den, bakom lampan. 

Vi ställde den i sovrummet och sov givetvis där i natt. Micke vaknade utan huvudvärk, och jag hade inte ett behov att snyta mig direkt när jag vaknade. Luften kändes som om det var nyvädrat i rummet och inte så där "sovunket" som det kan bli när man sover med stängd dörr! Helt magiskt! Varför har jag inte vetat om detta tidigare, för jag googlade på Jonisator i dag, och det är ju inte en ny uppfinning direkt! Om denna grunka kommer fortsätta leverera friskare luft, så kommer jag nog köpa en till. För vi köpte den lilla, lagom för ett sovrum, men då köper jag en till likadan och ställer i vardagsrummet! Dagens bästa grej, helt klart! 

Kärlek!

Verula

.. om denna härliga dag!

Vilken härlig dag! 

Växlande sol & det är -5 grader ute och ibland flyger det lite pudersnö i luften. 

Jag som sitter inne hela dagarna på jobbet blir lätt euforisk när jag kan va ute och njuta av dagsljuset såhär i vintertider!

Så när jag hade njutit av min lördagsfrukost, glidit runt i onepice och tofflor utan att stressa hoppade jag i täckbyxorna och gick ut och skottade utanför garaget, detta har jag försummat hela veckan, men nu blev det gjort! Härligt att både få röra lite på mig och få uppleva dagsljuset! Det var så ljust för mina stackars ögon så dom tårade sig. 

När jag hade ångan uppe så lastade jag bilen full med källsorteringssopor. Jag försöker sortera så gott jag kan, metall, glas, kartong, plast, tidningar osv. Dels för att hålla nere sopkostnaderna men mest för att göra det lilla lätta jag kan för miljön. Väl fullastad så åker jag till min närmaste sopstation och blir så glad, för det var så rent och fint där, det brukar det inte vara. Utan det brukar vara fullt även utanför containrarna. Blev liksom lite skojigare att kasta när det var så fint runt omkring. 

Sen gick jag bort för att posta lite brev som jag hade i bilen, och väl framme vid brevlådan blev jag också lite glad. För någon hade bemödat sig att göra ett hjärta i snön under brevlådan! Superrart! Tänk att det gjorde mig varm inombords! 

När jag ändå var ute och åkte så for jag hem till min mamma. Jag är post och blomvakt för dom är bortresta. När jag ska lägga upp posten på köksbordet så ser jag att dom ställt fram post och blomvattnargodis till mig! Det är ju så omtänksamt och rart! 

Tänk vad mycket roligare allt blir när det är lite kärlek runt de man ska göra! Någon har städat vid återvinningen, bemödat sig att rita ett hjärta i snön och lagt fram "tack-för-hjälpen-choklad!" Allt detta gjorde min dag lite bättre! Tack för det!

Nu ringde min son och undrade om jag kunde ge honom skjuts, och det gör jag ju så gärna! Det blir ju så mycket bättre om vi hjälps åt om vi kan!

Allt för en bättre värld att leva i!

Kärlek! 

Verula. 

...mina moodcandles... I love them!

Jag älskar mina ljuslyktor som varierar i färg!

Jag kommer på mig själv att jag sitter & bara tittar... 

drömmer mig bort och bara slappnar av..

....nu eller aldrig!

Nu eller aldrig! Det är svenska titeln på filmen The Bucket list, med Morgan Freeman och Jack Nicolson från 2007 En helt underbar film som handlar om två män som möts på en sal på ett sjukhus.. nåja, detta ska inte bli en filmrecension, lite snabb så åker dom iväg och gör massa saker som dom vill hinna med innan dom dör! Jag har också en lista på saker jag vill göra, men jag har aldrig skrivit ner dom, så jag tänkte att det var de jag skulle göra nu!

Inte i rangordning, men här kommer dom

1. Besöka alla världsdelar, utom Antarktis. 

2. Se alla huvudstäder i Europa, till att börja med. 
3. Åka till Island och bada i en varm källa
4. Köra bil i ett lands som har vänstertrafik
5. Våga rida på en stor häst
6. Åka i en helikopter över Grand Canyons 
7. Lära mig tala spanska
8. 
9. 
10.
11.
12.

Humm.. ser inte ut som om jag kommer på flera nu... men detta ser ju inte omöjligt ut alls! 
Bara för mig att börja planare! Kul att ha något att se fram emot :) 

Kommer troligen komma tillbaka hit och fylla på när jag kommer på mer saker jag vill göra :) 

Har du något du känner att du vill hinna göra innan det är försent? Berätta gärna, skulle va kul att veta, samt att det kanske är något jag också kommer på att jag vill göra och kan fylla på med på mina tomma rader. :) 

Kärlek! 
V. 

...det tar 30 sekunder att såra och det kan ta mer än 30 år att läka samma sår!

I går så skrev jag om det positiva ordens inverkan på mig! Hur jag kan ändra mitt mående genom att tänka mer i dur än i moll... 

Idag har jag tänkt på dess motsats.. jag förstår att ni funderar lite över hur jag kan ena dagen förespråka tankar som glädjer oss, att träna med positiva affirmationer och att det finns nått bra i allt som sker för att idag berätta att jag tänker på allt negativt som elaka ord & handlingar för med sig. Men jag tror ni kommer förstå mig innan jag är klar.. 

När jag var barn, och gick i grundskolan så var jag mobbad i skolan. Från årskurs 3 och hela vägen upp till och med 9an var ett rent helvete faktiskt. Vi pratar inte om små knuffar, ryck i flätan och retsamma ord som prickikorv, för jag var fräknig. Utan vi talar om riktiga elakheter. Elakheter som satt djupa spår i mig och som jag än i dag tampas med för att hantera på ett vuxet vis. I somras/höstas bestämde jag mig för att gräva upp den där gamla härvan som förföljt mig genom åren. Att inte tycka om att ha ryggen fri, i rädsla att någon ska gå bakom och slå mig i huvudet. Att inte tycka om lagsporter för jag blev alltid vald sist, med en stor suck! Att alltid känna inners inne att jag inte duger, räcker till eller klarar av något. Att alltid känna motstånd att läsa högt ur en text i rädsla för att läsa fel. Att inte ha en självkänsla som är fundamental för jag har i så många år hört att jag är ful, hade för små eller rättare sagt inga bröst alls! Att avsky allmänna duschrum för jag blir påmind om den hemska upplevelsen när det smög in ett gäng grabbar i duschrummet där jag stod ensam efter gymnastiken och duschade, och dom trängde upp mig i ett hörn och piskade mig med slanor som dom hämtat i skogen! Att minnas som 9 åring när jag jag blev hotad till döds första gången, rädslan att vara ute ensam.. 

Ja, sorgligt nog skulle jag kunna skriva länge om dessa hemska år. Men det var inte de jag hade för avsikt att göra här och nu. Det tar jag upp med min psykolog. Nu vill jag mer belysa de skador och djupa sår elakheter kan åstadkomma utan att den som uttrycker detta kanske inte tänker på det. 

Jag är idag över 45 år och jag vet med förståndet att jag duger, att jag är en bra medmänniska och att jag är värd allt gott som kommer till mig. Men jag känner det inte in i känslan, hela vägen in i hjärtat. Jag kan bli ledsen om någon på ett "skojsamt" vis gör sig lustig på min bekostnad. Det sårar mig, fast jag förstår att personen inte "mobbar" utan helt enkelt inte vet riktigt vad dom gör/säger! Tex så har jag alltid haft svårt att trivas i kjolar och klänningar för jag har alltid varit otroligt smal, mager faktiskt, så jag har inte tycket att jag var fin helt enkelt i dessa kläder. En dag för några år sedan tog jag modet till mig och köpte en jättefin klänning, hellång, och superfin tycket jag! Jag satte på mig den och gick till jobbet. Väl där får jag en "gliring" om att jag har klänning.. och genast får jag en olustkänsla i hela kroppen. Det tog nog inte mer än bråkdelen av en sekund så var jag 10 år gammal i känslan igen och kände mig fel och ful! Det var troligen inte personens avsikt, utan han kunde nog inte säga att jag var fin, hade svårt att ge en komplimang, så det enda sätt han visste att visa att han såg att jag hade klänning, för första gången, var att säga något ofördelaktigt. Han såg att jag blev ledsen, så han rättade sig fort och sa att jag var fin i den. Men då var det försent, skadan var redan skedd! Jag som äntligen hade tagit mod till mig och satt på mig en klänning... 

Jag brukar säga och tänka, "Har man inget snällt att säga- så säg ingenting" 

Ge inte personer "öknamn" om inte personen själv presenterar sig med ett smeknamn, för ni har ingen aning om vad de kan leda till hos mottagaren. Jag fick många många öknamn genom skolan, och idag föredrar jag att bli tilltalad med mitt dopnamn och inget annat. Jo, ett smeknamn funkar, och det är jag själv uppfinnare till. Ett användarnamn jag kom på när jag skulle skapa något konto någon gång, och det har nu blivit ett rart smeknamn på mig i vissa kretsar. Men det har jag valt själv! 

Jag har i många många många år jobbat på att stärka min självkänsla, att bli en bättre upplaga av mig själv. För att läka de sår som åsamkades mig i min mest känsliga ålder. Jag har kommit långt, men jag har långt kvar! 

Det är inte bara ord och aktiva handlingar som sårar, utan även att inte räknas, att inte synas, att inte bjudas med i gruppen. Jag fick inte vara med och leka ryska posten utanför träslöjden.. jag blev inte bjuden på kalasen och sedermera festerna... jag fick inte prata med tjejerna i skolan om mascara och killar.. för dom såg mig inte ens. 

Givetvis var inte alla dumma, men många. Att veta att mobbing pågår och inte göra något åt det är att tillåta den att fortgå. 
Enligt min psykolog så vet dom som mobbade mig, inte ens om vilken skada dom gjort! Vad dom ställt till med! Dom förtränger det. 

I måndags så tittade jag på ett klassfoto från högstadiet, och när jag såg vissa personer, så knöt det sig i min mage. Undrar vad dom skulle säga om jag berättade de för dom idag! Vet dom om vad dom gjorde? Nåväl, det får jag kanske aldrig veta... 

Med detta blogginlägg så vill jag bara uppmana er till att tänka först och tala sen. Tänk efter före, innan skadan är skedd. Det tar 30 sekunder att såra och det kan ta mer än 30 år att läka samma sår!

Detta vet jag med bestämdhet. För jag har försökt på olika vis att hela mig själv genom åren och jag har kommit långt.. men det finns fortfarande sår som behöver tvättas rent och låta få läka ihop igen. 

Så, för att knyta ihop denna säck så avslutar jag med en vädjan;
Har du inget snällt att säga, säg inget alls! 
Kan du inte göra gott, låt handlingen vara ogjord!

Det goda som kom ur mina jobbiga år i skolan är att jag idag är den jag är, för jag skulle inte önska vara någon annan person är den jag är. Mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag, och jag trivs med att vara jag. Men jag har fortfarande sidor jag vill förbättra och förfina och det är jag också glad för. För som jag skrivit tidigare, så är inte en reinkarnationssemester något för mig!

Kärlek!
Verula

.. om tankar och handlingars effekt på mig själv...

Vad är det som begränsar mig? Begränsar jag mig själva? Låter jag andra begränsa mig? Är det något med min inställning som hindrar mig från att bli precis så där bra som bara jag kan bli?


När jag stod i duschen nyss så tänkte jag lite på det här. 

När jag var barn såg jag spöken, andar från andra sidan säger jag idag. Men jag talade aldrig om det för någon, för jag visste inte att man inte skulle se dessa andar. Jag trodde alla såg långa farbrorn som alltid tittade till mig för att "säga god natt" Hur kunde dom inte se honom liksom, han var ju jättelång! Idag har jag lärt mig, och lär mig fortfarande, att tala med de på andra sidan. Jag skulle inte kalla mig lika duktig som tex Terry Evans eller Pierre Hesselbranth, men dom var säkert nybörjare en gång dom med. Att lära mig förstå andarna är lite som att lära sig ett nytt språk. Nått ord här och där.. sakta men säkert får man ihop fullständiga meningar, med lite grammatiska fel men till slut så sitter det där, och jag kommer lära mig att tala med andarna flytande. Bara jag får öva. Men om mina föräldrar hade sagt till mig att "det finns inga spöken" så hade jag nog förträngt de jag såg, och tappat denna kunskap tror jag.

När min son, ni vet, min inneboende från inlägget i går, när han var liten, så lärde han sig klättra innan han ens kunde gå! Det är sant, han kröp inte ens, för han rullade dit han ville, och sedan klättrade han upp på stolar och soffor osv. Jag sa ALDRIG att du får inte, eller du kan inte göra så! Utan jag sa, håll i dig så du inte ramlar, var försiktig så du inte slår dig. Han blev en hejjare på att klättra till dagispersonalens stora förtret! Dom sa till mig att han inte fick klättra, och jag förstod inte varför. Dom menade att han kan ramla, och då menade jag att han lär sig nog att han måste hålla i sig bättre då! Det var ju inte som om han klättrade upp i höga träd utan kanske upp på en pall eller kanske en soffa. (Då var han dock så pass gammal att han hade lärt sig gå) Om jag sagt att han inte får eller inte kan, vad hade de då gjort med hans självkänsla? Jag gissar att han inte fick klättra på dagis, men ni hajjar poängen va?

Idag på jobbet så kände jag lite förtvivlan och möttes av lite motgångar i ett nytt löneprogram som vi precis har implementerat. Vilket gjorde att jag ojjade mig lite. Då säger min kollega till mig, men du, du är ju bäst av oss alla i det där programmet. Det kändes så bra, för det är jag, jag är bäst på hela firman i vårt löneprogram, för dom har bara sett ikonen, medans jag har lagt in alla uppgifter och varit på grundkurs. Så då insåg jag att jag duger, det är bara att läsa på lite så jag förstår även det som bekymrade mig, så var jag på banan igen! Jag hindrade mig själv att vara precis så bra jag kan, genom att tycka för en stund, att jag var kass som inte förstod! 

Jag och kollegan brukar säga till varandra, särskilt när det är lite motigt, att "tänk vad vi kan många saker" och då känns det alltid lite bättre. 

Här om dagen fick jag ett meddelande från en vän, där hon berättade att hon sökt in på skola till hösten och hon var lite orolig över hur det skulle gå! Jag svarade bara, det kommer gå superbra, du klarar av allt, bara du har viljan! Tillbaka till mig skrev hon, Du vet verkligen hur du ska peppa och få mig att känna att jag klarar av mycket mer än jag själv tror! 

Om ni tycker det är svårt att tänka positivt och tro på dig själv råder jag dig att börja med positiva affirmationer. I början tycket jag det kändes fånigt att stå framför spegeln och säga " Jag är vacker" "Jag duger som jag är" Jag är en underbar medmänniska" osv. Men det ger verkligen resultat, det funkar. 

Lika är det att lära sig tänka i positiv anda. Det finns alltid något bra i allt som händer, det gäller bara att se det. När du kommer på dig själv med att ha negativa tankar, stanna upp och tänk om, tänk positivt så kommer du känna efter ett tag att livet blir lite roligare. Om du tänker negativa tankar om en person, tvinga dig då att tänka minst 3 bra saker om den personen, för att kompensera de negativa du precis tänkte. Efter lite övning så kommer det gå av bara farten att tänka positivt! Jag lovar att det är värt mödan, för livet blir mycket skojigare när det går i dur än i moll! 

Kärlek!
V. 

.. detta eviga rustande som aldrig verkar ta slut... suck!

Detta eviga rustande! Inte konstigt att jag blir irriterad!!!


Varje månad så inreder jag ett rum för en inneboende, förbereder och gör fint, utifall att det kommer nån som vill hyra in sig ett tag. Men det är sällan det blir så... så efter sisådär 3 veckors rustande, piffande och fixande i rummet så inser jag att det inte kommer nån som vill boa in sig här.. jag känner mig lite hängig över allt jobb jag lagt ner, helt i onödan och blir lite stingslig och irriterad. Så jag river helt enkelt ner allt igen, skrapar väggarna och börjar kasta.. ja.. detta är ju ett trist jobb, 

men vad gör man inte.. 

ingen 

gillade ju inredningen så det är bara att rensa.. tar väl en sisådär 5 dagar

Sen behöver jag några da´r att hitta nya inredningsidéer, och vips så har jag det.. och börjar igen.. fixa väggarna, golv och tak.. rätt miljö för min nya inneboende.. som kanske vill husera här med kost och logi ett tag.. Här snackar vi helpension

Detta började jag med i ca 15 års ålder... i början hade jag inte riktiga handlaget, så det tog lite längre tid allting, både att inreda och att riva.. irritationen var inte heller lika stor när jag var yngre över att ingen flyttade in.. jag tänkte inte så mycket på det helt enkelt.. det var bara nått jag gjorde utan att tänka på det. Jag var ju tonåring, och därmed så tänkte jag inte så mycket alls faktiskt. 

En gång så kom det faktiskt en som flyttade in. Han flyttade in i juni och blev kvar till februari. Det var en härlig bekantskap och han hänger fortfarande med i mitt liv! Utan honom skulle mitt liv vara så mycket fattigare. Jag är glad att det just var han som blev min inneboenend.





När han flyttade ut, så var jag inte redo för nya inneboende på ett tag, så då pausade jag. I kanske 9-10 månader, jag minns inte så väl.. men sen började jag igen, mitt maniska rustande & rivande. 


Men med åren har detta evinnerliga rustande och rivande börjat blivit lite irriterande.. jag blir bara mer och mer grinig när jag har fixar och fejjar varje månad helt i onödan.. och inte kan jag sluta heller, jag vill ju inte ha någon ny hyresgäst!!! Men jag får inte bestämma detta själv. Jag är en slav och utan makt att styra över detta öde! Detta öde jag delar med halva jordens befolkning! Ja, ni läser rätt, med största sannolikhet så tror jag att 80% av er som läser detta gör samma sak.

Jag kommer säkert att göra detta ungefär 400 gånger i mitt liv, och mot slutet kommer jag att göra det mer och mer sällan, jag kommer få problem med temperaturen i hela huset och jag kommer bli lite grinigare och gnälligare än vanligt. Tills jag slutligen kapitulerar och aldrig mer rustar ett rum för en inneboende igen! 


Sen har vi den andra halvan som inte gör så här, det är dom som undrar varför vi som rustar och fejjar som jag skrivit om ovan, varför vi får PMS!!! Förbereda livmodern, inget befruktat ägg vill hänga kvar, och det är bra att riva allt igen.. = MENS! 

Behöver jag tillägga något... jag tror inte det faktiskt.. jag tror ni hajjar grejjen... 

Jag storstädare efter rivningen denna vecka! 

Kram!
V. 

... om livet nu och i det nästa!

Jag tror att alla människor har en tro. Antingen så har vi en religiös tro, new age, ateist eller vad det nu kan vara och det tycker jag är okey så länge man låter sina medvandrare ha sin. Jag själv tror på reinkarnation, ett liv efter döden. Jag tror att vi ska leva många liv, gå igenom alla tänkbara situationer och lära oss att göra det bästa av det vi har innan vi kommer till Nirvana. 

Om jag misslyckas med en uppgift i ett liv, då kommer jag få möta en liknande situation i nästa liv. Detta tänk gör att det inte finns någon anledning för mig att strunta i jobbiga utmaningar, jag kan skjuta upp dom, men tillslut måste jag ta tag i dom. För annars kommer jag ju bara få bita i det i ett annat liv. Om jag, i detta liv, möter en människa som direkt tex retat mig till galenskap, så har jag troligen något otalt med den själen sedan tidigare reinkarnation som jag har låtit passera, kanske av ovilja att sluta fred med den personen. Så jag försöker se varje möte som en utmaning, då jag inte vet vad det kommer ge mig. Lite som jag skrev i ett tidigare inlägg om gåvor som vi ger och får av varandras närvaro, så ser jag även en utmaning som en gåva då jag förhoppningsvis lär mig något och slipper bära de med mig den jobbiga biten in i nästa liv. 

Detta tänk har gjort att jag försöker se på mina egna egenskaper lite mer. Vilka beteenden har jag som jag tycker om, och vilka har jag som jag önskar att jag kunde förändra och förbättra. Detta är mitt, i nuläget, reinkarnationsarbete. Att försöka se mig själv med öppna ögon, värderande, bedömande och berömmande. Att inte värdera mig själv och att inte sträva efter att bli en bättre människa, är för mig som att leva i en reinkarnationssemester. Vilket i sig är ett slöseri med ett liv! Är det något jag inte vill, så är det att slösa med ett värdefullt liv. Så jag välkomnar även mina sämre sidor att visa sig i sin tydlighet för mig, så jag får en möjlighet att värdera och försöka bli en bättre människa, lite i taget. 

Detta är nog ett ämne jag kommer komma tillbaka till lite då och då, för det står mig varmt om hjärtat, precis som medialitet, tarotkort, yoga och annat skoj som jag håller på med.  Men det lämnar vi till ett annat inlägg!

Lev väl, lev här & lev nu! För just detta liv kommer inte tillbaka, så gör det bästa du kan med det du har! 

Kärlek!

V. 

...om att vara "Gammelkär"

Jag har funderat lite på det här med att kärleksrelationer inte verkar hålla lika länge idag som förr. Jag och min man har varit tillsammans sedan 1992, då var jag 24 år. När jag berättar för folk som inte känt oss så länge, då hörs det oftast ett OJJJ! Så höjs det på ögonbrynen i stor förvåning. 
När jag ser mig omkring i min vänskapskrets eller bland bekanta, så är det inte så vanligt att relationerna är gamla. Det tycker jag är synd! 

Min man och jag har genom åren haft både en och flera kriser, och vi har haft seriösa tankar på att gå isär, men tack och lov har det aldrig blivit så. Varje gång har separationen stupat på det att vi inte har någon hållbar förklaring för barnen. Jag menar, vi har ju inte slutat älska varandra fast vi har kanske varit sårade, arga, förbisedda, upprörda, svartsjuka, känt oss bortglömda av partnern osv. Men det är ju inte samma sak som att inte älska! Så, vi har inte kunnat säga till barnen att vi ska skilja oss för vi älskar inte varandra längre, utan orsaken har varit att vi har problem i vår relation av olika slag, som vi inte orkar reda ut! Så därmed är vi lata, och det kan inte vara en godtagbar anledning att slita upp alla ur sin familjetrygghet tyckte vi! Så det har bara varit att ta tag i problemen, och finna lösningar. Kärlek, ansvar, hänsyn och respekt! Hur svårt kan det vara liksom? Prata med varandra, var ärliga, lyssna, och ta hänsyn. Gör avkall på principer, väx som människa tillsammans istället för ifrån varandra. Se till att vara lite ifrån varandra ibland så ni får längta efter varandra! 

Lätt? Inte alls! Men helt klart värt det!

I höstas när min man och jag hade bröllopsdag, så fick han en ring av mig, givetvis gjorde jag en till mig med. En silverring där jag hade låtit rista in mitt egenpåhittade ord "Gammelkär" och symbolen för evighet, den liggande 8an, inuti ringen så graverades datumet då vi träffades första gången. Ordet "Gammelkär" kom jag på när jag på våren fick ett samtal av min man, där han talar om för mig att han känner sig lite nykär i mig! Då svarade jag, att det gör inte jag.. och han svarar lite avslaget nähä :( gör du inte.. och jag säger, nej, jag känner mig Gammelkär! Vilket för mig betyder, trygg, stabil och fundamental kärlek, en kärlek som är djupare än något annat och inte går sönder så lätt. En kärlek som bygger på kommunikation, hänsyn respekt och ålder. Inte ny och skör som nykär, där man går på endorfiner och mest är pirrig i magen och nervös över att inte räcka till! Så, mitt ord för min relation är Gammelkär! 

Jag önskar att fler människor fick uppleva Gammelkärleken en dag. Inte vara så lata att ni kastar bort den möjligheten, utan att kämpa lite till, för den är så mycket mer värd! 

Så jag håller med Prins Daniel när han sa den kända frasen, "Störst av allt är kärleken"

Så låt kärleken slå rot, som Ted Gärdestad sjunger, och väx tillsammans och jobba i er relation. Det är mitt tips om ni vill uppleva känslan av att vara "Gammelkär"

Kärlek!
V. 

om mitt framtida bloggande...

Jaha.. nu först har jag förstått att folk gillar att läsa det jag skriver! Bloggat har jag ju inte gjort så frenetiskt, men däremot så har jag skrivit i andra forum genom åren och fått respons på detta på olika vis. Tydligen så sticker mina fb-uppdateringar ut från det "normala" och är tydligen underhållande för många. När jag tänker efter så har nog min älskade syster i alla år sagt till mig att jag ska skriva kåserier, men det har ju aldrig hänt. Jag har författat en och annat brev till henne genom åren som gjort att hon rullat i skratt :) Vissa av mina "statusar" på fb brukar generera i gillande kommentarer eller "tummen upp"

I veckan så bad jag mina fb-vänner om hjälp genom att ge mig förslag på yrken dom ansåg att jag skulle passa inom, och responsen var magiskt sagolik. Så mycket fin feedback som dom gav mig, värmde mig otroligt mycket. Jag ska försöka återge lite av allt fint som skrevs;

Jag ser dig som alldeles för livfull för att sitta på kontor. Jag tänker att du ska jobba med människor, fast ändå inte i ett tjänsteyrke... mer liksom att vara ett företags ansikte utåt, om du förstår hur jag menar? Någon typ av yrke som utnyttjar din fantastiska personlighet och lyfter fram DIG.

Rent spontant känner jag att du skulle passa underbart på till exempel bris, kvinnojouren, osv. osv, för ditt lugna sätt och goda råd. Du är bäst.



Så länge jag kommer ihåg har du möblerat och möblerat om och fixat hemma, inredningsarkitekt som barn skrev du... Vad jag sett på bilderna från ert hus har du bra smak och med tanke på ditt logginlägg om att du börjat fundera över energier, prylar, vad du handlar osv kanske du ska rensa i röran hos människor, få dem att göra om hemma med små medel, få dem att trivas bättre i livet och hemmet och trädgården med för den delen, för det verkar du och din man göra och det tror jag du kan förmedla till andra ️

Något yrke/uppdrag där samtalet/ coachning är i fokus. Du är för mig 
tydlig, fokuserad, organiserad, positiv, verbalt stark och sen har du ett stort varmt hjärta.



Så här fortsatte det, och jag blev helt varm i mitt hjärta! Så ett stort tack till er för det, era ord värmde mig massor.

I och med detta har jag nu tänkt att jag ska försöka blogga lite mer, för era ord gladde mig så mycket och jag har förstått (äntligen) att ni verkligen gillar att läsa det jag skriver. Om jag bara skriver på fb, så når jag inte lika många läsare, så jag kommer försöka blogga och länka mer ut på fb framöver. Jag gillar ju verkligen att skriva, så varför hindrar jag mig själv i något jag roas av?

Alla blogginlägg kommer kanske inte bli vad ni är van vid, ni som endast läser min blogg. Utan ni kommer troligen få bekanta er mer med mig och den person jag är, får min man bestämma så kommer jag skriva ner allt "skumma" frågor jag ställer till honom i tid och otid. Ni kommer nog förstå med tiden vad detta innebär. ;)

Det kommer säkert då också bli lite kortare inlägg men oftare kan jag föreställa mig. Men, vi får se hur det utvecklar sig.

Jag vill även säga tack till er bloggläsare, för även om ni inte skriver någon kommentar, så ser jag i statistiken är ni är här.. och det glädjer mig mycket. Så tack, och så hoppas jag att ni kommer hänga kvar, nu i mitt framtida bloggjag!

Utan er som läser, skulle ju inte bloggandet vara nå kul alls! :) Utan er skulle detta bara bli en trist dagbok. :)


Nu är det dax att fredagsmysa lite genom att komma i lite mer kläder som inte sitter fast så fasligt på kroppen och gosa upp mig i soffhörnet under filten och hålla min älskade man i handen.

Kärlek!
V.

Ps. tilläggas bör att jag inte har för avsikt att byta jobb, utan var mer nyfiken på hur andar människor uppfattar mig och vilket yrke de tycker skulle passa mig fint. Ds.

om osanningar..

Mina bloggämnen det senaste dagarna bara kommer till mig, ett efter ett. Idag har ämnet varit lögner. Osanningar eller saknad av sanning... Jag tänker så här; Ibland snärjs vi in i onödigt komplicerade situationer bara för att vi inte är raka i vår kommunikation. Orsaken till detta kan vara många, rädslor är nog en stor anledning. Rädslan att be om hjälp är nog en stor anledning. Rädslan att framstå som okapabel. Istället för att säga, Jag kan inte, eller Vill du hjälpa mig? Så snärjer man runt problemet tills hjälpen erbjuds.. det tar mycket längre tid, slösar med dyrbar energi och blir bara komplicerat. Säg vad du har på hjärtat, så hjälper jag dig om jag kan!

En typisk lögn som "alla" har sagt är den där när telefonen ringer när du ligger och sover. Den som ringer hör att du är nyvaken och frågar, sov du? och "alla" svara NEJ! Varför gör man så? Varför är det skamligt att sova? Är det fel att vara trött? Jag har själv svarat nej på frågan om jag sover, men har slutat med det.. dels för att ingen kan väcka mig av ett tfn-samtal när jag sover då jag stänger av ljudet, men framförallt för att jag inte skäms för att säga att jag var trött och att jag sov.

Hörde idag om en person som blev uppringd av en massör då denna person hade missat att komma på sin bokade tid. Istället för att säga som det var, jag glömde bort massagen, så drar personen ett koppel med lögner.. Varför? Är det skamligt att glömma? I dagens stressade samhälle så är det väl inte konstigt om vi glömmer, och är trötta ibland och därmed sover, eller?

Det sägs ju också att att om man inte säger något så har man heller inte ljugit. Men är det helt sant? Jag menar, om du vet med dig att du har gjort något tokigt, något du skulle behöva be om ursäkt för, eller vet att någon annan gör tokigt, men tiger ihjäl det istället.. är det inte mer fel, och ljuger du inte då för dig själv?

När blev ärlighet fel? När blev det mer ok att ljuga än att säga sanningen?

Jag kan förstå om detta jag skrivit ovan upplevs som flummigt.. men vad jag försöker säga är; Säg som det är, för sanningen sårar mindre än den uppenbara lögnen. Sanningen tror jag att vi alla kan hantera mycket bättre än lögnen. Prata med varandra, var ärliga, tala om era svårigheter och era glädjeämnen. Sanningen kan såra, men inte lika djupt som lögnen. Delad sorg är halv sorg och delad glädje är dubbel glädje!! Så, tala med varandra, var ärliga, utan att vara plump, och kom ihåg att kärleken övervinner allt!

Man får vara som man vill, så länge man inte är dum!

Kärlek!

V.

om gåvor när dom är som bäst!

Jag har alltid, eller i alla fall sedan jag börjat reflektera över detta, trott att allt som sker, händer av en orsak. Inget är slumpartat. Alla möten är ämnade att fylla en funktion, även om jag idag inte vet varför vissa saker händer. Men jag är inte allsmäktig, så det är inte alltid min sak att förstå. För många många år sedan läste jag en helt underbar bok som heter Den nionde insikten skriven av James Redfield. Jag har läste den flera gånger sedan dess, och nu är boken borta. Troligen har jag lånat ut den och den har inte hittat hem igen. Men det är nog meningen att den boken ska fylla någon annans hjärta ett tag. Den boken, om jag minns det rätt, tog upp mycket av detta jag tänker på nu. Alla dessa möten, och allt som finns omkring oss, att allt finns och dyker upp i ett syfte.

Idag så träffade jag en go vän, som jag inte sett på länge, alldeles för länge. Vi fikade och talade massor, uppdaterade oss om vad som hänt sedan sist. Jag insåg snart vad som var meningen med detta kafferep, förutom att återse en vän, som i sig hade räckt mycket väl. Hon kom in och gav mig energi och kraft att tro på mig själv i den jobbsituation jag befinner mig i. Gav mig det sista jag behövde för att förstå att min situation inte är ok, mod att vilja göra något åt detta. Så det tackar jag dig för, min goa fina vän.

Men livet är inte bara ett tagande, utan även ett givande. Allt för att upprätthålla balansen.

Vi fikade vidare och fortsatte prata och trillade in på ett ämne som står mig nära, det andliga, det spirituella, "livet på andra sidan" eller spöken, som säkert många av er skulle säga. Och där fick jag upprätthålla balansen av dagens givande och tagande. Där kunde jag ge henne lite... insikter.. bekräftelse.. eller.. tja, jag vet inte vad jag ska kalla det.. hopp om hjälp om det skulle behövas kanske. Det kändes så fint!

Det är så livet är, i alla fall för mig. Ett givande och ett... tagande, vill kanske uttrycka det annorlunda, ett givande och ett erhållande, erhållande låter bättre! Att ta något låter så brutalt, inte en gåva om ni förstår hur jag tänker.. Ett givande båda vägarna. Jag fick en gåva, och gav en tillbaka. Så, det känns rätt!

Om jag fortsätter tänka så, att allt är en gåva till någon eller från någon. Allt detta sköter sig självt, då är livet ganska lätt att leva. Så länge som du alltid har en avsikt att göra gott, att vilja väl. Men de möten vi får här i livet, de styr vi inte alltid själva. Det är någon/ något annat som bestämmer det. Vad du kallar det, tja, det är upp till dig. Jag kallar det livet!

Vad vill jag då ha sagt med dagens inlägg? Tja, kanske att se livet och dess gåvor du får och ger, var lite mer öppen över det som händer i ditt liv, och vad du ger av dig själv till andra! Jag ska på ett ödmjukt vis, se mig själv som en gåva. Detta kan bli en utmaning då jag innerst inne har en låg självkänsla, men kommer, om jag lyckas, säkerligen stärka den och förhoppningsvis "dammar jag av mig" på någon annan också!

Kärlek!
V.